Historia överallt. Fyra essäer på en kandidatkurs i historia ht 1997


Innehåll





Blågul flagga och Du gamla, du fria,- Vad säger de om vår historia - En studie av nationalsymbolernas historiesyn. Niclas Bjälkenborn



Jag är svensk och jag blir rörd när den blågula flaggan går i topp, vid Ishockey-VM eller liknande tillställningar. Jag bär svensk flagga på ryggsäcken. Varför detta? Jo, därför att jag är svensk. Vad är svenskt? Ja, det är en naturlig fråga och under de senaste veckorna har jag just brottats med sådana funderingar. För svenskheten finns ett par symboler. Dessa brukar vi kalla nationalsymboler. I essän kommer jag att resonera kring vilken bild av historien dessa symboler ger och vad de betyder för nationen och individen.
Nationalstaten är ett abstrakt och teoretiskt begrepp skapat under romantikens [1] tidevarv på 1800-talet. Men är nationalismen inte något annat? Människor förföljs i dess namn och således finns det något bakom detta begrepp - starka yttringar av känslor. Inte abstrakta utan riktiga känslor som smärtar och gör ont, men även kan glädjas och skapa.
Jag studerade två svenska nationalsymboler som i hög grad skapats ur 1800-talets nationalromantiska era och undersökte vilken historia de berättade och hur de kan påverka oss idag. Symbolerna är den blågula flaggan och nationalsången - ”Du gamla, du fria”.
Den blågula flaggan är den vanligaste av de officiella nationalsymbolerna, det är med den vi symboliserar vårt land när vi deltar i internationella sammanhang. För vissa är detta en oerhörd ära att få bära färgerna som symboliserar vårt land.

Flaggan är ingen ny symbol och att säga att männen skapade den under 1800-talet är lite väl tillspetsat. Den flagga som reser sig över det svenska folket har äldre anor. Vi kan börja med att säga att den svenska flaggan är skapad om än tidigare än 1800. Flaggan var i det äldre samhället främst en militär angelägenhet och i Sverige liksom de övriga länderna i mycket hög grad en marin flagga. Det var till sjöss vi hade nytta av en statssymbol. Den svenska flaggan med dess blå och gula färg hittar sitt ursprung i folkkungaättens blågula vapen och det gamla riksvapnet med blå botten och trekronor skapat av Albreckt av Mecklenburg. Karl Knutsson Bonde är den man som sedan sammanfogar dessa symboler till det stora riksvapnet, blå sköld och ett gyllene kors. Under 1500-talet kommer sedan dessa färger att fogas samman till en blågul korsflagga. Detta är den historiska bakgrunden. [2]
De färger vi ser i flaggan har även de sina markörer och förtäljer oss en hel del om vad en nationalsymbol kan ge för signaler och det är just dessa signaler som är ämnet för min essä - vilken bild av historien kan vi se i våra nationalsymboler.
Den blå färgen är bakgrunden - den symboliserar i en kristen västerländsk värld himlen och gudens boning men har under tidevarven även kommit att betyda kvalitet och laglydnad. Således är kungligheters blod ”blått” och konservatismens färg den blå. Den symboliserar även i modern tid i hög grad frihet, ärlighet, oskuld och trohet. [3]
Den gula färgen har en tvetydig betydelse och som alla vet är allt som glimmar inte guld. Den gula färgen betyder både guldets och ädelhetens färg men även sveket och förräderiets natur. I den kristna ikonografin är Judas färg gul. I dagens sekulariserade värld har dock den mer positiva värdeklangen tagit över. Det finns även här äldre anor då man utanför den västerländska kultursfären i t e x Kina har gul som symbol för kejsaren och att det även under långa tider var förbjudet för andra än Kejsaren att använda den gula färgen.
Men Sveriges flagga är även en korsflagga och korset är den kristna symbolen. Det symboliserar i den kristna ikonografin inte som vi i dagens samhälle kanske gör med döden utan livet, hoppet. Korset visar även att man ser en länk till Jesu korsfästande - vilket uttyds som ett gudens skydd mot det onda. [4] Korsflaggorna ser vi i alla de nordiska länderna och visar ett samband mellan folket och religionen.
Sverige symboliseras av himlens och ädelhetens färg och idag kanske dessa för oss moderna sekulariserade svenskar inte betyder mer än att de är just våra färger. Men att flaggan är helt ihopsatt av en slump det tror inte jag. Blickar man ut i Europa och den kultursfär som dessa tolkningar uppstod i, så är det mycket få flaggor som skulle kunna ge rent negativa impulser. Ett exempel som kan användas är Dannebrogen - världens äldsta korsflagga, använd redan 1219 som symbol för det danska riket. Dannebrogen är som alla vet röd och vit, men den är även given av Guden till danskarna. Den är inte skapad av någon regent- enligt myten faller den ned från skyn till den danska hären under slaget vid Volmer 1219. Kung var Valdemar Segersäll och han bytte genast ut sin ätts vapen, blågul med tre lejon som symbol för riket mot Dannebrogen. [5] Det har sedan dess aldrig varit någon diskussion om hur den danska flaggan ska se ut. Om man inte vill tro på myten om flaggan som trillar ned från skyn är det troligaste att man hämtat inspiration från Johanniterordens rödvita symboler. Slaget vid Volmer var en del i ett korståg således är länken till det kristna är synliggjord. Guden belönade de goda danskarnas kamp mot de otrogna.
Den röda färgen är blodets och kampens färg och används i den kristna symboliken ofta som symbol för den kärlek Gud har till människan. Att kampen skulle symboliseras i rött ser man i att t e x både England och Danmark använde röda uniformer innan den fältgröna gjorde sitt intåg. Båda länderna har dock behållit den röda färgen till sina paraduniformer. Den vita färgen är den minst problematiska färgen i symbolspråket - den symboliserar renhet och oskuld.
Att den svenska flaggan har ett historiskt arv är det alltså ingen tvekan om, även om den är skapad. Men för 1800-talets nationalromantiker med tankar om ETT folk, ETT land och EN kultur var det som skulle manifesteras i nationalsymbolerna. Det börjar i mitten på 1800-talet att florera tankar om att lyfta fram flaggan som enande symbol för landet. Till dess är flaggan något som är förbehållet militären och kronan. Att flaggan var kungens symbol var klart men det är inte förrän sent in på 1800-talet som man börjar flagga på slottet och även då anses det lite suspekt av Oskar II när han lät hissa den blågula flaggan på slottet 1872. [6] Svenska flaggan var inget som folk visste var det var, vid denna tid. Vid en beväringsmönstring 1869 tillfrågades de unga männen av en kapten om hur den svenska flaggan såg ut, endast 4,5 % kunde svara på frågan. [7] Detta ledde till att kapten i fråga skrev en motion om att svenska flaggan måste spridas ut till svenska folket och detta skulle ske genom att svenska flaggan skulle finnas i klassrummen. Något som man t e x fortfarande ser i många amerikanska skolor än idag.
De intellektuella på 1800-talet var bekymrade över detta och en av männen var A. Hazelius - mannen som skapade Skansen. Han började under sent 1800-tal ordna stora folkfester där det nationella skulle betonas - dock var det ännu för tidigt att prata om nationaldagar och svenska flaggans dag som den 6/6 hette fram till 1983, då den blev nationaldag.
1916 firar vi svenska flaggans dag för första gången och då kan man säga att de flesta svenskar visste hur flaggan såg ut. För att visa på vilken bild av den svenska historien man ville föra fram med flaggan så exemplifierar jag detta med två dikter som florerade i kretsarna under denna tid. Båda dikterna har namnet ”Svenska flaggan”. Den första framfördes även som sång på den svenska flaggans dag 1916.

Flamma stolt mot dunkla skyar lik en glimt av sommarens sol.
Över Sveriges skogar ,berg och byar ,över vatten av viol,
du , som sjunger, när du bredes som vår gamla lyckas tolk:
”Solen lyser! Solen lyser! Ingen vredes åska slog vårt tappra folk!”
Flamma högt vår kärleks tecken värm oss, när det blåser kallt!
Stråla ut ur de blå vecken kärlek, mera stark än allt!
Sveriges flagga, Sveriges ära, fornklenod och framtids tolk,
Gud är med oss , Gud är med , Han skall bära stark vårt fria svenska folk
TEXT: K G Ossiannilsson (1875-1970) ,MUSIK: Hugo Alfvén (1872-1960) [8]

Stolta flagga med det ärorika
gyllne kors i duk av himmelsblått
ingen ärlig Sveas son skall svika
fädersarvet, som med dig han fått:
:/: arvet av de segerkrönta strider,
Som i kamp för frihet, rätt och lag
Under självuppoffrings bistra tider
Vunnits under blodigt hjälteslag.:/:

Stolta flagga, må som förr du bliva
sanningskärlekens och ärans folk
och till segerjubel evigt liva
Sveriges tusenårigt fria folk
:/: Sorg och motgång, allt, ja allt kan bäras
liksom fordomlags av Sveas son,
blott som förr den svenska flaggan äras,
hälsad av kanoners segerdån.:/:

Vördsamt därför Sveas barn dig hylla
när du trotsigt hissas högst i topp
och de blå och gula färgerna fylla
deras trogna bröst med frihetshopp
:/: tillitsfullt skall Sveriges unga skara
städse kring sin stolta flagga stå
värna den för oväns hot och fara
Hell dig! Hell dig, flagga gul och blå. :/:

TEXT: G von Horn, MUSIK: Otto Lindblad (1809-1864) [9]

Det står tydligt att det är den svenska stormaktstiden som är fokus när det ska skapas en bild av Sveriges historiska arv. Man talar om ett land av Svea söner som skall förbli så starkt och ärligt som det alltid varit. Notera att man just använder ärlighet som vi tidigare sa symboliserades av den blå färgen. Svea söner skall bära vidare det segerrika arvet. I den första sången finns även Gud med och här kan vi se en framtidstro. Framtidstron ser man även i den andra sången i sista versen. Sångerna är skrivna för att hämta kraft i det förflutna till det nya, det hoppfulla som komma skall. Tiden för nationalsymbolernas skapande var en tid i förändring och industrisamhället höll på att växa fram.
Dessa sånger ger en föreställning om att Sverige är ett gammalt, frihetsälskande, sanningssägande och segerrikt folk. Detta var den bild man ville ge och skapa ett manifest destiny [10] även hos det svenska folket. Det svenska folket hade en ödesgemenskap som visades i historien och just ödesgemenskap är det som ger nationalismen dess starka emotionella karaktär. Nationen är där individen kan förankra sig i en tid av förändring men även känna att den kommer att leva vidare då minnet av nationen lever vidare och så även minnet av individen som del av kollektivet. [11] I tider av förändring vill individer känna att de är del av något och på det viset bli folknationalismen något annat än de abstrakta konstruktioner som nationalstaten ofta brukar liknas vid.
Allt detta ville man ingjuta i den blågula korsflaggan som hade börjat sin tjänst som en marinmilitär symbol. Nu var det tid för den att tjäna det svenska folket.

Rikard Dybeck skrev 1844 en sång som skulle komma att bli vår national sång- Du gamla, Du friska som sedan ändras till fria.

Du gamla du fria

1. Du gamla du fria, Du fjällhöga nord
Du tysta, Du glädjerika sköna
Jag hälsar dig , vänaste land uppå jord
Din sol, din himmel, dina ängder gröna,
Din sol, din himmel, dina ängder gröna.

2. Du tronar på minne från fornstora dar,
Då ärat ditt namn flög över jorden,
Jag vet att Du är och blir var du var
Ja, jag vill leva jag vill dö i Norden
Ja, jag vill leva jag vill dö i Norden

3. Jag städes vill tjäna mitt älskade land,
Dig trohet till döden vill jag svära.
Din rätt, skall jag värna med håg och med hand
Din fana högt, din bragderika bära.
Din fana högt, din bragderika bära.

4. Med bud skall jag kämpa för hem och för härd
För Sverige den kära fosterjorden.
Jag byter ej allt mot i en värld.
Nej, jag vill leva jag vill dö i Norden.
Nej, jag vill leva jag vill dö i Norden .

I 1990-talets Sverige hör vi denna sång främst, vid idrottsevenemang och kanske vid vissa bemärkelsedagar - officiella som privata.
Den svenska nationalsången talar samma språk som de andra sångerna men det är en skillnad. Den skillnaden var då det begav sig inte synlig men då de andra sångerna glömdes bort och försvann in i historiens vrår blev Dybecks sång med sina fyra verser nationalsång för hela folket. Dybecks sång har fyra verser men vi sjunger bara två. Detta är inget som har sin grund i att sången blir lång utan att de två sista verserna talar ett språk som vi i dagens Sverige inte vill tala. De talar nationalismens språk och talar om att tjäna Sverige in i döden och att bara ha en värld. I dagens samhälle har jag inte hört dessa verser särskilt många gånger och den första gången var min egen studentexamen, då någon fått tag i hela sången och satt in i vårt sånghäfte. Den andra gången var under min värnplikt då jag kom i kontakt med Ultima Thule, en svensk rockgrupp som sägs ha kopplingar till den unga generation av nazister och fascister som vi idag ser på torg och gator. I dessa kretsar sjunger man alla fyra verserna och lägger då säkerligen in en innebörd som jag inte tror att Dybeck hade då han skrev sången 1844.
Nationalsången är även naturmystisk till sin karaktär. Det är den höga nordens karaktär som i hög grad lyfts fram. Att naturen lyfts fram är något vi även finner i de övriga nordiska ländernas nationalsånger. Samtliga fyra länder i nordens nationalsånger inleds med strofer som tydligt anspelar på naturen. [12] Vi kan även se det i den första av dikterna. Naturen är något att vara stolt över - och denna kärlek till naturen är som tidigare en del i den romantiska kulturyttring som symbolerna skapades i. Symboler som skulle ena landet och få folket att känna en nationell identitet.
Nationalsångens funktion är i ännu större grad än flaggans att vara gemensamhetsskapande. Flaggor som slår i vinden i all ära, men det är sången som man tillsammans sjunger och som då ger uttryck för den kollektiva känslan av gemenskap. ”Den nationella retoriken räcker aldrig för att hålla samman en nation, samhörighetens starkaste bas ligger i omförvandlingen av rikets territorium till ett gemensamt vardagsrum - ett ställe där man känner sig hemma”. [13]
Så ser alltså de två nationalsymbolerna ut. Den ena med lång historia och välrotad i den svenska jorden, den andra yngre och utan historia. De talar dock ett gemensamt språk - 1800-talets nationalromantik med en nation, ett folk och en kultur.
Idag talar politiker och debattörer om att nationalismen är död och att den som ideologi inte har någon framtid. Nationalstaten var ett projekt som inte visade sig hålla mer än i drygt 150 år. Ideologerna kanske tror att de skapade något nytt men de hämtade näring från historien och det gör att nationalismen lever kvar. I exemplet Sverige byggde nationalismen ej på en fiktiv historia som var tvungen att skapas utan den byggde på en bild av den svenska historien, en av många, men dock med förankring i en verklig historia.
Historiesynen och bilden som dessa symboler ger och som jag försökt visa, ger en bild av den svenska historien som den vi kan läsa i Grimbergs, Englunds och Lindqvists böcker. Det är den klassiska historiesynen- där kungar, krig och staten är det viktiga. Svensk stormaktstid var inte en tid av ‘förvirrade stormaktsgalna’ adelsmän utan ett realpolitiskt projekt som var logiskt efter sin tids rationalitet.
Detta är en bild av den svenska historien och kanske inte rättvis bild men den finns och har funnits. Det var detta som Hazelius och de andra tänkte på när de ville skapa ett nationellt medvetande hos svenska folket. De ville att svensken skulle vara stolt över att vara svensk och det är kanske så vi ska använda symbolerna igen.
Nationalsymboler är det ord jag använder mig av inte bara p g a att det är vad de är men just för att nationalism är ett laddat ord och som jag vill att vi ska tänka till över. Symbolerna skapades inte av nationalismens baksida, de är inte rasistiska eller fascistoida. Nationalism är ett ord med många bottnar och alla är inte onda. Symboler kan ha en mening i en viss kontext och genom att plantera om symbolerna i en ny kontext kan man behålla deras mening. Det var det Dybeck och Hazelius gjorde. De tog kronans och militärens symboler och gjorde dem till folkets. Nu är det åter dags att plantera om dem anser jag. Någon stal folkets symboler under senare delen av 1980-talet. Den svenska flaggan och vår nationalsång är folkets och ska så vara. Jag vill hoppas att de tecken vi idag dock ser av ett allt mer frekvent användande av svenska flaggan i huvudsak och i viss mån nationalsången, tyder på att folket håller på att återerövra symbolerna.
Det finns inget i symbolerna som man ska skämmas för. Historiebilden de ger är en bild av en stat, med gamla anor, ett frihetsälskande folk, segerrikt och sanningssägande. Om bilden är sann eller inte, spelar ingen roll för att sätter vi som mål att uppfylla den bild symbolerna ger, ja, då är jag stolt över att vara svensk.

Nationalism är inget annat än att vara stolt över att bo på en viss geografisk yta och att försöka göra den ytan så bra att alla känner sig stolta över att vara en del av ytan.

Så ett sista ord- fira 6 juni som vår nationaldag och var stolt över att vara svensk- det betyder inget annat än att vi har en historia- med sina brister och fördelar men det är vår historia.

Referenslista


Achen S T, Symboler omkring oss , Köpenhamn, 1975.
Ashworth GJ/Larkham PJ, Building a new heritage , London, 1994.
Borgehammar Stephan, Kyrkans liv- introduktion till kyrkovetenskapen , Stockholm, 1993.
Ehn B, Försvenskningen av Sverige , Stockholm, 1993.
Hobsbawn E/Ranger T, The Invention of Tradition , Cambridge University Press, 1983.
Hylland-Eriksen T, Myt, historia och identitet , Stockholm, 1996.
Jansson J-E, Land, ”Så blev svenska flaggan var mans egendom”, 1991 nr 22.
Jonsson L (red) Från fälttåg till folkfest , Stockholm, 1993.
Karaveli M, Blågul framtid , Stockholm, 1997.
von Konow J, Svenska flaggan, Stockholm, 1986.
Liungman G, Symbolerna- västerländska ideogram, Solna, 1974.
Olsson B/I Algulin, Litterturens historia i Sverige, Stockholm, 1995.
Sandberg H, Vasabladet, ”Finlands flagghistoria”, 1992-12-20.
℘

‘Kung Karl i mystofflor och gummivärja’. Av Tobias Karlsson.


”Några av dem uppenbarar sig plötsligt blott femtiotalet meter från statyn av Karl XII, där tusentals motdemonstranter har samlats. Fascisterna ger hals. Andra skriker tillbaka. Så- och detta kommer oväntat - gör gruppen (fascisterna, min anm.) en snabb attack och nitar flaskor och stenar in i mängden. I villervallan av springande fötter träffas någon av en butelj” [14].
Ögonblicksbilderna ovan är inte hämtade från 30-talets Nazityskland, inte heller från 90-talets f.d. Jugoslavien. Nej, bilderna är hämtade från ett kallt och ruggigt Kungsträdgården i Stockholm den sista novemberdag som året 1991 hade att erbjuda. Det var dock inte bara i Kungsträdgården som det, denna kalla novemberkväll, hettade till. Även i centrala Lund rapporterades det i media om våldsamt upplopp och mer än ett 20-tal personer, främst skinheads, greps och omhändertogs av polisen.
Vad gäller då dessa våldsamma konflikter ? Ja, företeelsen är inte isolerad till bara 1991 utan har förekommit från mitten av 1980-talet, och inträffar på den historiske konungen Karl XII:s dödsdag, den 30 november. Är de endast utslag av ungdomlig aggressivitet eller rymmer händelserna mycket mer ? Jag ska inte här försöka ge någon förklaring till orsakerna bakom dessa händelser, det skulle leda alldeles för långt och uppta mer än de få sidor denna studie har till sitt förfogande. Mitt syfte är istället av ett annat slag.
Historia som vetenskap men även som ”masskulturelle historieformidling” [15], en slags historiekultur, finns överallt i samhället. Det kan vara i skepnad av underhållningsprogram i TV med historisk anknytning eller som ´traditioner´vilka sägs ha urtida kopplingar, som exempelvis julfirandet. Liksom dessa två helt olika företeelser innehåller anspelningar med historiska dimensioner har debatten i media och press kring ‘firandet’ av Karl XII:s dödsdag den 30 november klara och mindre klara historiska anspelningar.
Mitt mål med denna studie är att försöka analysera och ge en bild av de tolkningar och historiska argument som gjorts kring ‘firandet’ av Karl XII i tidningsmedias debatt- och kulturartiklar. Under de senaste 10 åren har inte mindre än 28 artiklar direkt rörande Karl XII och 30 november-firandet publicerats i svenska dags- och kvällstidningar. Till detta kommer ett tjugotal artiklar runt nationalism och rasism som direkt eller indirekt berör 30 november-demonstrationerna. Samtliga artiklar har publicerats dagarna omkring respektive årsdag, och med ‘förkärlek’ på kungens dödsdag. Artiklarna är hämtade från ett stort antal dags- och kvällstidningar med varierande politiska ståndpunkter. Allt från högerbetonade Svenska Dagbladet, oberoende liberala Dagens Nyheter, till vänsterinflurerade Aftonbladet har bidragit med artiklar i debatten. Det ska även sägas att de undersökta tidningarna tillhör vad man skulle kunna kalla för tidningsetablissemanget. Det är etablerade tidningar med lång utgivningstradition och en stor stabil läsekrets.
Artiklarna är ett bevis på att ‘30 november frågan’ har engagerat både samhället och professionella historiker, som exempelvis Peter Englund och Sverker Oredsson. Varför annars debattera en fråga i så hög grad om den saknar betydelse ? Det som är mest intressant för mig är dock att artiklarnas form visar på vilken historia och historiesyn dom förmedlas via press och media och därmed ingår i en slags samhällelig historiekultur. Vi får inte heller glömma att historikers och andra skribenters framställning av en fråga, som djupt engagerar dem, personligt eller samhälleligt, ofta tenderar att röja allmänna, djupt liggande föreställningar. Artiklarna eller reflektionerna i dem blir därmed inte bara tillhörande ett inomvetenskapligt paradigm utan är i högsta grad i fas med en samhällelig historiekultur. Eller för att tala med filosofen Michel Foucault som menar att varje samhälle har: ”... its regime of truth, its general politics of true: that is. the type of discourse which it accepts and makes function as true” [16].
Jag vill att du som läsare tar med dig de teoretiska tankar jag givit ovan och håller hårt i dem. För vi ska nu göra en resa, en odyssé, i samtidens och historiens brokiga och snåriga djungel.

‘Firandet’

‘Firandet’ på Karl XII:s dödsdag har varit koncentrerat till två städer i Sverige, Lund och Stockholm. I Lund påstås firandet ha traditioner så långt tillbaka som till 1853. [17] Lunds studentkår tog då initiativ till ett fackeltåg för att hedra Karl XII på hans dödsdag. Detta fackeltåg blev därefter ett årligt evenemang i studentkårens regi. 1889 stoppar dock studentkåren arrangemanget, efter att fackeltåget börjat uppfattas som ett politiskt ställningstagande, något studentkåren inte ville beblanda sig med. 1920-21 blossade diskussionen om ett fackeltåg upp igen och denna gång hade frågan en direkt politisk anknytning samtidigt som firandets symbol Karl XII sakta gled ut i periferin och traditionen fick ett egenvärde.
Studentkåren i Lund ville inte ha med saken att göra och 1921 bildades den privata 30 November-föreningen för att hylla Karl XII. Under 1930- och 40-talet kom föreningen att knytas till nazistiska organisationer och firandet samlade många deltagare. Med andra världskrigets slut och Nazitysklands fall kom intresset för firandet att avta och 1951 somnade föreningen in. 1965 uppstår dock föreningen igen och åter blev fackeltåget mellan Lundagård och Katedralskolan synligt i Lund den 30:e november. Firandet kom dock att vara både litet och betydelselöst till ett par år in på 80-talet. 1983 rapporterar Sydsvenska Dagbladet om de första konflikterna kring fackeltåget. Ett 70-tal demonstranter visade sin avsky mot 30 November-föreningen. Två personer greps av polisen för snöbollskastning (!) mot föreningens medlemmar. Under 80-talet trappas sammandrabbningarna upp och till föreningens fackeltåg börjar stora skaror med skinheads och andra rasister att ansluta. Samtidigt växer motdemonstranternas skara och mellan 1986 och 1993 renderar varje 30 november i slagsmål och stora polisinsatser för att skilja ‘firare’ och motdemonstranter åt.
I Stockholm börjar även det rasistiska partiet Sverigedemokraterna att nedlägga krans vid Karl XII statyn i Kungsträdgården vid mitten av 80-talet. Detta görs förmodligen med inspiration från kravallerna i Lund och rasisterna ser nu sin chans att visa sitt ‘fula tryne’ på gatorna och i media. Liksom i Lund samlar ‘firandet’ en mängd motdemonstranter som vill visa sin avsky mot rasisterna. Det kommer till starka sammandrabbningar mellan ‘firare’, motdemonstranter och polis från 1987 fram till 1993. I folkmun fick dessa demonstrationer och kravaller populärt namnet ‘Slaget om Kungsan’.
De tre senaste åren har 30 november förlorat något av sin tidigare laddning. ‘Firarna’ av Karl XII har av polis och myndighet inte tillåtits demonstrera samtidigt som de antirasistiska demonstrationerna förts under lugna former. Vidare konfrontationer har därmed polisen lyckats undvika.
Vi ser alltså att 30 novemberfirandet som vi idag känner igen det är en mycket samtida företeelse som inte kan sägas ha någon större historisk koppling i sig.

De historiska argumenten och tolkningarna

I detta kaos av gripna rasister finns så mycket mer än bara våldsamheter och aggression.
Våldet och aggressiviteten , ja de rena upploppsstämningarna är ofta det som visas i vår TV då man lugnt bänkat sig framför ”Rapport” eller ”Aktuellt” den 30 november. I televisionens snabba klipp och kaotiska reportage försvinner ofta händelsernas yttre ‘rättfärdighetsskal’, firandet av Karl XII. Istället för att se det på detta vis, historien som ett yttre skal utan egentlig innebörd, vill jag hävda att de historiska tolkningarna i mångt och mycket utgör frågans kärna.
Alla de artiklar som skrivits kring 30 november och som jag har undersökt har det gemensamt att de tar avstånd från den tolkning av Karl XII som ‘firarna’ gjort. Det är inte bara Karl XII som person som står i fokus, utan det är kanske främst kungen som symbol som man ägnar störst intresse. Vilken tolkning av Karl XII är det då man vänder sig mot ?
Frågans svar kompliceras av att det sällan, eller snarare aldrig framgår av ‘firarna’ vad det är för tolkning som ligger till grund för deras hyllningar. I debatten hörs ibland vissa uttryck som ‘hjältekonung’ och ‘föredöme för det svenska’. Följande framställning har därför måst göras utifrån vad de bearbetade artiklarna explicit eller implicit uttryckt vara firarnas åsikter. Det är även intressant att fråga sig om det bara är mot ‘firarna’ som artikelförfattarna vänder sig; är det inte så att de även vänder sig till ‘folket’ i stort och därmed mot dess historieuppfattning. Vi skulle i så fall få ett komplicerat skeende med ett möte mellan den disciplinerade fackhistorikern och en samhällelig historiekultur på halsen.

För att göra det lätt och överskådligt har jag punktat upp ‘firarnas’ argument. De blir därmed aningen trubbiga men de förlorar inte sin mening och anda.
Som synes är argumenten många och brokiga för att legitimera en hyllning av Karl XII på hans dödsdag. Här finns dock ett antal aspekter som förtjänas att lyftas fram och diskuteras.

Argumenten är grovt sett av tre slag. De belyser vad kungen gjorde, vem han var och de lyfter fram honom som symbol.
Det första och andra argumentet inriktar sig på vad Karl XII gjorde. Här är det hjältekonungen och krigarkonungen som lyfts fram. Viktiga fragment i denna tolkning av kungen är hans förmåga att hålla samman sveriges stormaktsställning. Stormaktstiden lyfts fram som de fornstora dagarna i Sveriges historia ‘då ärat ditt namn flög över jorden’. Som ledare för detta stora land stod en man vars genialitet visade sig i form av hans tapperhet som krigare. Kriget och den aggressiva politiken blir härmed primära i tolkningen av vad som är av vikt i historien. Är då detta inte bara ett utslag av rasisternas och fascisternas våldsdyrkan ?
Både ja och nej skulle jag vilja svara !
Framhålls inte kriget och de starka ledarna som centrala i ‘vår’ historia i hela samhället ?
Jag minns själv hur vi i mellanstadiet - jag tror det var 4:e eller 5:e klass - skulle lära oss alla stormaktstida kungar i Sverige samt alla de viktiga slag som konungarna fick utkämpa allt från Lützen 1632 till Poltava 1709. Det nämndes inte något om alla de soldater som fick sätta livet till i krigen. Ingen berättade om soldatänkorna som försökte bruka sin gård i mannens frånvaro för att kunna försörja sig och barnen samtidigt som hon betalade skatt till kronan. ‘Firarna’ är därmed inte ensamma om att uppfatta krig och kungar som det centrala i det historiska arvet. Som vi ska se senare är det i centrum även för de som tar avstånd från ‘firarnas’ ståndpunkter.
Den fjärde tolkningen av Karl XII som kan anses ligga till grund för ‘firandet’ är kungen som symbol. Symbol för vad ? Dels är det krigaren Karl XII som lyfts fram som en symbol för kampen mot hotet från öst. Karl XII blir härmed en symbol för viljan att ta revansch och till hat mot Ryssland. Karl XII försvarade Sverige mot det östliga, ryska, barbariet och skyddade därmed det äkta svenska. Vad detta svenska skulle kunna vara kan man bara spekulera i, men bakom ställningstagandet ligger troligtvis föreställningen om en sedan ‘urminnes tid’ enad svensk nation med svenska traditioner och en svenskhet som utvecklats fram till våra dagar.
Som jag ser det är hyllningen av Karl XII som symbol den grundläggande historiska tolkningen som ‘firarna’ gjort. Som symbol för krigiskhet och svenskhet blir Karl XII därmed hyllad av personer som ser sig som försvarare av det ‘äkta svenska’ och som inte viker en tum från att med våld lösa det man uppfattar som problem och konflikter.

När vi nu skaffat oss en snabb överblick av de argument och tolkningar som ligger bakom en hyllning av Karl XII är det dags att på allvar försöka fånga de tolkningar som framförs i de artiklar som genom åren publicerats i anslutning till 30 november-firandet.
Gemensamt för alla dessa artiklar är att de tar avstånd från ‘firarnas’ ideologiska ståndpunkter och att de på ett eller annat sätt uttrycker motstånd över hur man tolkat historien. De ser ‘firarna’ som historieförvanskare, eller i alla fall som frambärare av en förvanskad historia. Redan i en av de tidigaste artiklarna rörande 30 november, från 1987, ställer historikerna Olle Häger och Hans Villius frågan; ”Hur länge dröjer innan den stackars kungen slipper kopplas samman med nazistiska rörelser och blir riktigt (min kursiv.) bedömd i gemene mans ögon ...” [18].
Som jag uppfattar det är artiklarnas syfte att bilda opinion mot, och ta avstånd från ‘firarnas’ ideologiska och historiska tolkningar av Karl XII. Frågan är om man ska uppfatta försöket som hela historiekårens försök att värna den ‘rätta’ historiska tolkningen eller om enskilda historikers engagemang för frågan har varit viktigast ? Artikelförfattarna är ett flertal kulturskribenter men också professionella historiker som Peter Englund, Sverker Oredsson, Olle Häger och Hans Villius. Alla måste de sägas tillhöra det kulturella och historiska etablissemanget. Tonen som framträder i texterna är ofta den auktoritäre historikerns, som genom sitt arbete dagligen sysslar med dessa frågor. Det är inte för inte som den akademiska titeln på författarna ofta anges i texten för att ge tyngd åt innehållet.

Vilken tolkning är det då som artikelförfattarna vill ställa mot rasisternas ?
Tolkningsriktningarna är givetvis inte alltid klara och flera tolkningar kan förekomma i samma text. Jag anser däremot att vissa huvuddrag är synliga i debatten.
Den första tolkningsriktningen har jag valt att kalla för ‘katastrof-Karl’. Främst är det historikern Sverker Oredsson som i sina artiklar driver denna linje, men han är inte ensam. [19]
De som företräder denna tolkningsriktning betonar ofta att Karl XII:s politik blev den direkta orsaken till att Sverige förlorade sin ställning som stormakt. Karl XII lyfts fram som urusel strateg och man menar att hans krig kostade ett enormt lidande och mängder med döda människor. Genom kungens sätt att föra ett europeiskt krig struntade han i det egna landet vilket gjorde att Ryssland med tiden kunde få kontroll över Finland. På något sätt fångas ‘katastrof-Karls’ tolkningen i August Strindbergs ord, som Oredsson själv citerar som avslutning på en artikel. ”Att nationer firar sina förtjänta män som bidragit till landets arrondering och välstånd, det är ju vackert; men att förguda landets förstörare, det kan endast galningar och intresserade tillåta sig” [20].

Den andra tolkningsriktningen som synliggör sig i debatten är försöken att klä Karl XII i ‘mystofflor och gummivärja’. Denna linjes främsta företrädare återfinner man hos Peter Englund. [21] I korta drag kan man säga att denna tolkningsriktning betonar att Karl XII var en monark med ett öppet sinne för främmande impulser, i ett välde där många nationaliteter samarbetade. Exempelvis beskrivs kungens beundran för det turkiska samhället. Man framställer inte kungen som någon rå slagskämpe. Istället tillskriver man kungen religiös tolerans. Man betonar att han gav judar och muslimer tillstånd att hålla gudstjänst och att omskära sina söner. Ett viktig inslag i denna tolkning är att man lyfter fram kungen som en stor flyktingmottagare och att Karl XII själv varit flykting en gång i Turkiet. Denna riktning tillåter sig även ibland att konstatera att Karl XII inte ens var ‘riktig’ svensk själv. Modern var ju invandrare - från Danmark - och hans släkt tysk.

Ett intressant faktum framkommer i ett antal artiklar. Det är vad jag skulle vilja kalla för en ‘icke-nationalistisk’ historieskrivning. De artikelförfattare som främst berör detta är Peter Englund och Mattias Tydén. [22] Båda författarna diskuterar nationalstaten och nationalkänslan som en sentida, 1800-tals, konstruktion. De fullföljer här en åsiktsriktning som inom historievetenskapen finns utvecklad hos t.ex. engelsmannen Eric Hobsbawm i hans bok ”Nationer och nationalism” (Ordfront, 1994). Englund menar exempelvis att Karl XII levde i en tid då man faktiskt inte i termer av nationer eller nationalism utan där folk identifierade sig främst med sitt landskap. Även Tydén talar om myten om det homogena Sverige. Det kan vara viktigt att betona, att denna åsiktsriktning finns då flertalet av de övriga artiklarna rör sig med ‘nationalitetsbegrepp’ som anses vara applicerbara på såväl tidigt 1700-tal som på sent 1900-tal. Detta faktum är förmodligen inget man ägnar någon närmare reflektiv tanke utan nationalstaten antas ha en självklar plats. Detta ‘nationalistiska’ tänkande anser jag tillhöra vad man i vårt samhälle kallar sunt förnuft. Historiens socialiserande dimension har därmed vunnit full effekt.

Jämte denna bild som vissa skribenter framfört mot ‘firarnas’ tolkningar, sällar sig en åsiktsriktning som är svårfångad. Den tar avstånd från hylllarnas ideologiska ståndpunkter men som jag ser det delar den till stor del samma historiesyn som ‘firarna’. För denna åsiktsriktning står Björn Gyllix och Jörg-Peter Findeisen. [23]
Findeisen menar att skotten vid Halden 1718 dödade Sveriges mest överlägsne arvkung, kanske enväldets härskare per exellance. Som avslutning i sin artikel menar Findeisen att svenskar inte har någon anledning att skämmas över Karl XII som historisk person och symbol för effektivitet och framgång. Karl XII utgör för Findeisen en bra förebild för framtiden, inte krigiskt, men den som med stor energi och uppoffring når sitt mål. Även hos Gyllix framträder bilden av Karl XII som den raka, makerade profilen, den ensamma gestalten orubblig i farorna, upprätt och heroisk i ett skakat väldes spillror, ‘titanen’ som obevekligt dras mot sitt öde. Hos Gyllix och Findeisen är det alltså en annan bild av Karl XII som gör sig synlig, varken ‘katastrof-Karl’ eller kungen rustad med ‘mystofflor och gummivärja’.
Vad beror denna åsiktsskillnad på ? Är det därför att Findeisen är tysk historiker som han ser på Karl XII med andra ögon än svenska skribenter. Till viss del kan säkert svaret sökas där. Men stämmer det han säger om att svenskar skulle skämmas över Karl XII. Jag uppfattar inte försöken att visa på ‘katastrof-Karl’ eller kungen i ‘mystofflor och gummivärja’ som ett sätt att skämmas. Snarare handlar det om att visa kungen som han var med ‘goda’ och ‘onda’ sidor. I alla artiklar ser jag i stället en viss stolthet. De menar att det är dags att återerövra ‘den svenska historien’, som rasister skändat och förvanskat, åter erövra ‘de svenska symbolerna’, det må vara den svenska flaggan eller Karl XII. Detta är en målsättning jag fullt ut sympatiserar med. Det är inte Karl XII vi skäms över, snarare rasisterna som tagit kungen till sitt hjärta.

Man brukar påstå att vi lever i ett samhälle där döden kittlar människors fantasi. Intressant att se är då att inte mindre än 6 artiklar som publicerats kring 30:e november, uteslutande sysselsätter sig med frågan om Karl XII:s död. Ena året försöker någon avskriva alla mordteorier om att en svensk sköt kungen och hävda att han föll för en norsk fiendekula. Nästa år är det ändå någon som starkt hävdar att mordteorierna inte kan avskrivas.
Vad visar denna debatt på ? Kanske hur svårt det är att egentligen fånga det historiskt betydelsefulla i en fråga med så stark samhälls- och samtidsanknytning som 30 november har. För det är ju så enkelt att reducera den historiska frågan till endast en pajkastning om det var mord eller inte. Vad spelar det för roll om Karl XII dog av en svensk eller norsk kula ? Det lär inte förändra rasisternas åsikter om Karl XII, snarare förvärra dem. Kanske härstammar denna debatt ur svenskens behov av allehanda konspirationsteorier. Annars speglar den ett samhälle som under 1980-talet fick se sin ledare skjuten, mördad eller fallen för ett slumpskott.

Sammanfattning

Det visar sig alltså att den Karl XII som träder fram i artiklarna på det markantaste skiljer sig från ‘firarnas’ tolkningar, om vi nu undantar Findeisens och Gyllixs moderata hyllning från resonemanget. Den store hjälten och krigaren byts ut mot en man som genom sin politik kom att köra landet i botten. Artiklarna riktar också en känga - om uttrycket tillåts - mot Karl XII som försvarare och bevarare av det äkta svenska - om det nu skulle finnas något sådant. Mot ‘firarnas’ bild lyfter artikelförfattarna fram Karl XII som religiöst tolerant samt öppen och nyfiken på främmande kulturer och samhällen. Man betonar också att Karl XII var monark i ett välde som hyste många nationaliteter och där dessa samarbetade. Det är denna tolkning av Karl XII som har fått bli ‘normgivande’ i den mediadebatt som uppstått kring 30 november. ‘Firarnas’ argument och tolkning har därmed pulvriserats och förlorat sin sanna historiska koppling.
Stora tolkningsskillnader finns därmed mellan de som säger sig hylla Karl XII och artikelförfattarna. Det finns dock ett par aspekter som förenar dem. Båda tolkningarna tilldelar undantagslöst kungen en central och mycket personlig roll i historien. Det var Karl XII som styrde och ställde, och utvecklingen var i huvudsak bestämd av hans handlingar och förtjänster. Det är alltså den ‘traditionella’ kunga- och krigshistorien som visar sitt ansikte i offentligheten. Man skulle väl kunna anse detta vara naturligt då det är just omkring personen Karl XII som diskussionen kretsar. ‘Firarna’ vill hylla honom medan artiklarna vill undergräva hans rykte som hjältekonung. Mig förvånar dock det faktum att ingen annan historieskrivning gör sig synlig i debatten. Ingen försöker visa på folkets liv under krigen och krigsskatternas ok, inte heller finns soldaterna beskrivna, de är endast marionettdockor som rör sig enligt Karls vilja. Med tanke på Herman Lindqvists försäljningsframgång med ”Den Svenska Historien” skulle jag väl kunna drista mig till att påstå att tolkningen i artiklarna rymmer något som vi skulle kunna kalla för ett gemensamt historiskt medvetande. Det skulle innebära att det är just kunga- och krigshistorien blandad med en nationalistisk historia som upptar en del av den samhälleliga historiekulturen och förmedlas via exempelvis pressen.
Debatten kring 30:e november framstår som ett tecken i tiden. En debatt som uppstod då den ‘rasistiska frågan’ diskuterades livligt i media. Huvuddelen av artiklarna är publicerade under åren 1991, 1992 och 1993. Detta sammanfaller med de år då demonstrationerna antog de mest våldsamma formerna och mediabevakningen var som hårdast. De två senaste åren 1995 och 1996 har endast två artiklar publicerats, en vardera året. Betyder detta att etablissemanget anser sig ha ‘vunnit’ kampen om tolkningarna av Karl XII eller har man förlorat intresset för frågan i och med att demonstrationerna begränsats av samhället ?
Givetvis har de uteblivna våldsamheterna de två senaste åren minskat massmedias intresse för att diskutera saken. Det är dock ofrånkomligt att diskussionen kring 30:e november har satt ett litet ‘ärr’ i samhällets historiekultur. En historiekultur som vi i denna studie sett förmedlad genom dags- och kvällstidningar rörande en speciell fråga. En fråga som på ytan kan synas bära samtidens stämpel men som egentligen är så mycket djupare och komplexare än vad den svartvita rubriken vill göra sken av.
Det är bl.a. via tidningar som historien formas och förmedlas. Tänk på detta när du sittande vid det dukade frukostbordet tar del av de färskaste nyheterna genom morgontidningen.
Du befinner dig mitt i historien !!

Källförteckning
Axelsson, Anders: ”Låt nazisterna gapa. Rätten att framträda isolerar dem.” i Arbetet 1992-11-30.
Danowsky, Peter: ”Mötesfriheten gäller också 30 november” i Expressen 1993-11-30
Englund, Peter: ”Carolus reflex - Om demonstrationerna på Karl XII:s dödsdag” i Expressen 1994-11-30.
Englund, Peter: ”Karl XII skulle inte ha begripit ett smack av det här” i Expressen 1992-11-30.
Englund, Peter: ”Karl XII var inget skinhead” i Expressen 1991-11-30.
Findeisen, Jörg-Peter: ”Tyska historiker om en svensk kung : Snillrik och effektiv Karl XII en annan förebild än krigisk hjältekonung” i Sundsvalls tidning 1993-11-30
Gunnarsson, Rune: ”Knapp eller druvhagel ? Sanning och myt kring Karl XII:s död” i Hallandsposten 1991-11-30.
Gyllix, Björn: ”Karl XII. Med hans död var Sveriges stormaktstid över” i Helsingborgs Dagblad 1992-11-29.
Häger, Olle & Villius, Hans: ”Karl XII i dåligt sällskap” i Aftonbladet 1987-11-30.
Jonsson, Stefan: ”Rasismen legitimerar fascismen” i Dagens Nyheter 1991-12-03.
Köhler, Karl-Gustav: ”Rasismen på väg att bli rumsren” i Dagens Nyheter 1991-12-05
Larsson, Leif: ”Vanliga hyggliga grabbar ?” i Västerbottens-kuriren 1995-11-30
Lindborg, Rolf: ”Med Karl XII - mot demokrati och parlamentarism” i Sydsvenska Dagbladet 1984-11-30.
Ljungberg, Anders: ”I Karl XII:s välde var bara halva befolkningen svensk” i Sydsvenska Dagbladet 1993-11-28.
Nielsen, Tobias: ”Karl XII ett destruktivt geni - Peter Englunds kritiska öga ser en annan krigarkonung än högerextremisterna” i VLT 1994-11-30.
Nilsson, Fredrik: ”Extremisterna tog över; 30 november är toppen av ett isberg” i Arbetet 1994-11-30.
Oredsson, Alf: ”Karl XII, lagen och fegheten” i Arbetet 1993-10-14.
Oredsson, Sverker: ”Den karolinska dolkstötslegenden” i Sydsvenska Dagbladet 1993-11-30.
Oredsson, Sverker: ”Varför hylla Karl XII ?” i Sydsvenska Dagbladet 1988-11-26.
Papadopoulos-Anden, Kari: ”Vem drar gränserna” i Dagens Nyheter 1991-12-10.
Rehn, Anders: ”Glömska -historiens fiende” i Göteborgsposten 1993-11-28.
Skott, Stefan: ”Lönnmord åter diskuterat - nygamla teorier om hur Karl XII dog” i Dagens Nyheter 1994-11-30.
Stensson, Ola: ”Karl XII - historien pekar på lönnmord” i Sydsvenska Dagbladet 1987-11-29.
Svenning, Olle: ”30 november - skammens dag” i Aftonbladet 1992-12-01.
Swärd, Sven-Ola: ”Kung Carl den unge hjelte” i Smålandsposten 1994-11-30.
Tydén, Mattias: ”Karl XII var den store flyktingmottagaren” i Dagens Nyheter 1992-11-30
Wallerstig, Bo: ”Hjältekonung eller odåga - Karl XII:s död diskuteras ännu med stor lidelse” i Neirke Allehanda 1996-11-27.
Ödeen, Lennart: ”Fråga på Karl XII:s dödsdag: Blev kungen mördad eller ej” i GD 1992-11-30.


Referenslitteratur

Aronsson, Peter. Historia överallt. (Kompendium) Högskolan i Växjö, 1997.
Bryld, Claus. ”Fra historieskrivningens historie til historiekulturens historie ? Ideer till en udvidelse af det historiografiske begreb” i Historien och historikerna i Norden efter 1965; studier i historisk metode 21. Aarhus 1991.
Florén, Anders & Dahlgren, Stellan & Lindegren, Jan. Kungar och krigare. Atlantis 1992.
Gustafsson, Harald. ”Historia till frukost. Ett bidrag till den icke-profesionella historie- kulturens historiografi” i Studier i modern historia tillägnade Jarl Torbacke den 18 augusti 1990. Militärhistoriska förlaget 1990.
Hobsbawm, Eric. Nationer och nationalism. Ordfronts förlag 1994.
Hobsbawm, Eric & Ranger, Terence (red.). The Invention of tradition. Cambridge university press 1997.
Oredsson, Sverker. Lunds universitet under andra världskriget; motsättningar, debatter och hjälpinsatser. Lunds universitetshistoriska sällskap. Malmö 1996.
Oredsson, Sverker. Gustav Adolf; Sverige och trettioåriga kriget. Historieskrivning och kult. Lund University Press 1992.

℘


Om intresset för emigrationen. Av Veronica Lundin

Egentligen så är jag innerligt trött på utvandringen till Amerika. Denna händelse i vårt lands historia känns stundtals mycket uttjatad och efterhängsen, inte minst i våra trakter. Det finns nog inte en hembygdsförening som inte har ägnat sig åt de utvandrade, inte en människa som inte har något att berätta om emigrationen i allmänhet, eller om sina utvandrade släktingar, om ämnet kommer på tal. Det är inte så att jag tycker att folk borde intressera sig mindre för detta, eller att utvandringen inte skulle vara intressant som fenomen. Den var givetvis en stor händelse med stor betydelse. Men ibland kan jag tycka att den får ett oproportionerligt stort utrymme, och skymmer mycket annat som är nog så intressant.
Intresset för emigrationen till Amerika är dock värt en undersökning. Man kan förstås fråga sig om tillgängligheten gör intresset eller om intresset skapar en efterfrågan. Antagligen så rör det sig om en växelverkan.
När man talar om utvandringen till Amerika så är tidsperioden från ungefär 1850 till 1930 ofta underförstådd. Emigrationen behandlas många gånger som en klumphändelse, och man glömmer lätt att mycket hann hända mellan 1850 och 1930, både i Sverige och Amerika. Förhållandena, orsakerna och tillvägagångssätten var givetvis mycket skiftande, vilket framkommer hos fackhistoriker, men även ibland i andra sammanhang. Men när emigrationen dyker upp ute vardagslivet tycks detta många gånger förbises. Och det är i vardagen, ute på sta´n och på andra platser, som jag i första hand har sökt efter emigrationen, många gånger i kommersiella sammanhang, för att försöka se var den finns och hur den framställs.
Jag har försökt tydliggöra en närvaro som tycks självklar, men som många gånger kräver vissa förkunskaper för att man ska begripa någonting. Om jag hade haft tid och utrymme så skulle jag gärna ha fortsatt att leta i människors historiemedvetande. För, som jag tidigare varit inne på, så är jag övertygad om att den stora utvandringen till Nordamerika har en plats där, inte minst hos oss smålänningar.
Jag har även försökt diskutera varför emigrationen intresserar så många. Det tycks mig som om intresset inte är ett utan flera, har flera olika inriktningar och orsaker, och tar sig därmed olika uttryck. Jag återkommer till detta, men börjar med en framställning av de arenor där jag har funnit emigrationen.
Först och främst måste man givetvis nämna Vilhelm Mobergs Utvandrarsvit (Utvandrarna, 1949, Invandrarna, 1952, Nybyggarna, 1956, och Sista brevet till Sverige , 1959), vars betydelse för intresset för, och vår bild av, emigrationen inte kan överskattas. Utnämningen till århundradets bok lär väl inte minska populäriteten. Jan Troells filmer från tidigt 1970-tal – Utvandrarna och Nybyggarna – samt Benny Anderssons och Björn Ulvaeus musikal Kristina från Duvemåla , med premiär 1995, alla byggda på Mobergs böcker, har ytterligare förstärkt intresset. Några av sångerna från musikalen har länge legat på Svensktoppen. Filmerna säljs på video, musiken finns på CD, och dessa placeras ofta ganska framträdande i affärerna. Det senaste tillskottet på musiksidan är en CD med titeln Från Broadway till Duvemåla – Musikalhits på svenska , där någon sång från musikalen finns med.
Det finns givetvis andra skönlitterära författare som har skildrat utvandrarnas öden, men de tycks ha hamnat i skuggan av Moberg i det sammanhanget. En stor personlig favorit, Sven Delblanc, skriver exempelvis om familjens emigration till Kanada under ett senare skede – mellankrigstiden.
I facklitteraturen, vilken egentligen hamnar utanför mitt undersökningsom- råde, har det skrivits hyllmeter om utvandringen. Historiska institutionen vid Uppsala universitet drog exempelvis igång forskningsprojektet ”Sverige och Amerika efter 1860” under 1960-talet, vilket resulterade i ett antal avhandlingar under 1970-talet. [24] Även om många forskare över huvud taget inte nämner Moberg, eller någon inspiration från honom, så kan man nog påstå att intresset som låg i tiden [25] hade sitt ursprung i hans böcker. Om inte annat så väckte han kanske ett behov av att ge en annan, eller mer nyanserad, bild av emigrationen. Det finns dock även fackhistoriker som skriver med uttalad koppling till Vilhelm Moberg – antingen genomgående eller enbart nämnd i förbifarten. Jag tänker här främst på Ulf Beijbom, som kanske är den som tydligast försökt bygga en bro mellan Mobergs utvandrare och den akademiska historieforskningen. [26]
Även en del barn- och ungdomsböcker finns i ämnet, varav majoriteten av dem som jag har hittat tycks vara av faktaförmedlande karaktär, och inte skönlitterära.

Utvandringen används ganska flitigt när det gäller att sälja bygden till turister. Emmaboda och Tingsryds kommuner ståtar med Mobergs utvandrarbygd. Duvemåla marknadsförs som Kristinas (och Mobergs mormors) hemby, men man påpekar att det även finns annat där. I en broschyr över Växjö framhålls närheten till utvandrarbygden. Det enda som verkar vara en större turistattraktion i detta område är glasriket. Men även i en turisttidning om glasriket tas utvandrarbygden upp. Skrufs glasbruk har i en liten folder ägnat mittuppslaget åt utvandrarbygden, med platser från Mobergs romaner utmärkta på en karta. Mer text ägnas här åt utvandrarbygden än åt brukets hundraåriga historia, som om man var rädd för att glaset i sig inte skulle ha tillräckligt stark dragningskraft.
Turistbyrån har en sextonsidig broschyr som enbart behandlar den så kallade utvandrarleden. Följer man den kan man få se platser från Mobergs barndom, från böckerna och filmerna, samt resta minnesmonument. Jag råkade fråga en dam på Turistbyrån om det verkligen kan finnas så mycket att se i en lämnad bygd, och insåg då att utvandrarleden inte är en attraktion som man bara ifrågasätter hur som helst. Många turister kommer och är intresserade, främst svenskar och amerikaner. Tyskarna är dock i allmänhet inte lika intresserade av detta.
Värt att notera är att i en trettiotvåsidig turisttidning över hela Småland nämns inte emigrationen över huvud taget. Ser man sig om på Turistbyrån, så märker man att souvenirer med anknytning till utvandringen är ganska sällsynta. Det finns några vykort och någon t-shirt som har tagit upp motivet. En nål med en svensk och en amerikansk flagga finns, men dessa nålar finns även med andra länders flaggor. Att döma av utbudet så är turister annars mest intresserade av älgar, eller förväntas åtminstone vara det.
Det är tydligt att ”utvandrarbygden” i turistbroschyrerna är synonym med Mobergs utvandrarbygd. Ibland förefaller det dock som om man menar att utvandrarbygden alldeles av sig själv hade kunnat vara just utvandrarbygden, som om den skulle ha den identiteten oberoende av Mobergs verk, som om utvandrarna från Ljuder med omnejd skulle ha haft en särställning gentemot alla övriga Sveriges utvandrare även om Moberg inte hade placerat sina romanfigurer där, som om varenda emigrant från Sverige passerade Åkerby vägskäl. Vad detta har betytt för bygden och för vår uppfattning av emigranternas ursprung är svårt att överblicka.

På behändigt avstånd från utvandrarbygden finns förstås Emigrantinstitutet, eller Utvandrarnas hus [27], med sina utställningar och släktforskningsmöjligheter både gällande Sverige och Amerika. Knutna till institutet är föreningen Emigrantinstitutets vänner, som bland annat ger ut tidningen Emigranten, samt Vilhelm Moberg-sällskapet.
På institutet anordnas varje år Minnesotadagen, då årets svensk-amerikan koras och Charlottamedaljen utdelas. I samma veva firas svensk-amerikanska dagen på Korrö.

Söker man efter emigrationens spår på högskolan så finner man exempelvis att restaurangerna Olympen och Café Blå nyligen har bytt namn till Kristina och Karl-Oskar. Kristina framställs som en kvinna i klut mot blå bakgrund. Karl-Oskar är en man i hatt och mustasch mot samma blå bakgrund. I övrigt finns ingenting i restaurangernas inredning eller dylikt som för tankarna till temat. På baksidan av en utlagd matsedel (liksom på väggen) ses de båda emblemen försedda med pratbubblor. Karl-Oskar säger: ”Kristina, här ser ju värre ut än i fattighuset”, och Kristina svarar: ”Ja Karl-Oskar, att de inte kan plocka av ätter sä”. Det hela är alltså en uppmaning till gästerna att ta med sig tallrikar och dylikt när de går från borden, och bygger på någon sorts association till fattighuset som en svinstia, och som tillhörande Kristinas och Karl-Oskars tid. Namnen ger en lokal-/regionalhistorisk anknytning, till skillnad från salsnamn som Homeros och Leonardo, som snarare associerar till någon evig, tidlös bildning.
Någon sorts lokal färg får också studenttidningen av sitt namn, Sista Brefvet , hämtat från Mobergs roman Sista brevet till Sverige . Det kan ju låta som en trevlig och gemytlig idé, men tänker man lite längre kan man fundera över vilka associationer detta egentligen ger. För tidningen en avtynande, döende tillvaro där varje nummer befaras bli det sista?

Går man ut på stadens gator under augusti månad kan man inte undgå att lägga märke till Karl-Oskardagarna, denna blandning av festivaljippo och Skansens hantverksmarknad (eller vad den nu kallas). Staden fylls under några dagar av alla möjliga arrangemang, såsom jazztält och annan musikunderhållning, gycklare, knallar, livräddningsskola, brandskola och allt som kan tänkas locka till sig publik. Associationerna till utvandringen består i första hand av en tävling där man ska klä ut sig till Karl-Oskar och Kristina; aktiviteter och hantverkare som ska ge en känsla av Sverige ”förr” eller ”då”; samt en avdelning som ska föra tankarna till amerikansk vildavästern. Tidningsannonserna lockar med ”Kristinapriser” eller ”Karl-Oskarpriser” på vissa varor, stycken ur Mobergs romaner citeras i annonsbladen. I en artikel i Växjöbladet/Kronobergaren säger en expedit på Indiska magasinet så här: Det är kul att det är folk på stan, men jag tycker att det är lite för mycket krimskrams och stånd. Och karusellerna på Stortorget har inte ett dugg med Karl-Oskar att göra. Karl-Oskardagarna skulle göras på ett annat sätt.” [28] Jag förstår vad hon menar – man undrar stundtals varför det hela bär namnet Karl-Oskardagarna, men det lyser igenom ibland, och ger kanske besökarna en känsla av tradition (sedan 1984). Som folkfest är det hela dock helt acceptabelt.

Karl-Oskar är också namnet på en brödlimpa från Växjöbagarn. Brödet säljs i en påse med en amerikansk flagga och ett skepp på. Hans namn används även i tidningen Nöjesnytt Växjö , där man har Karl-Oskarutdelning till nya skivor och filmer.

Emigrationen dyker även upp i föreläsningar, studiecirklar, mängder av artiklar i tidningar (bland annat en artikelserie i Växjöbladet/Kronobergaren sommaren 1996) och i hembygdsböcker. Det finns statyer och monument. Det finns emigrantvisor om längtan till den nya världen eller tillbaka till den gamla. Det finns TV-program och radioprogram, och det finns repriser på dessa. Ibland finns det i tidningarna fotografier från släktträffar som anordnats med anledning av att släkten från Amerika har hälsat på. Dessutom så finns en svensk-amerikansk vänskaps- och kulturorganisation vid namn Vasa Orden av Amerika.

Det finns antagligen andra sammanhang där emigrationen dyker upp, men som jag inte har uppmärksammat. Å andra sidan finns det säkert sammanhang där man skulle kunna använda sig av den, men inte har gjort det. Exempelvis så har, såvitt jag vet, leksaksindustrin inte nappat på utvandringen.

Vad är det då för bild av emigrationen som ges? Det finns en bredd i skildringarna – på Utvandrarnas hus, i facklitteraturen, i hembygdsböcker, i vissa artiklar, TV- och radioprogram, och kanske även på andra ställen. Men det finns en röd tråd som löper genom nästan varje försök att använda emigrationen för att sälja något – en vara, en bygd eller något annat – eller för att ge en gemytlig, genuin association. Den röda tråden heter, inte oväntat, Vilhelm Moberg. Det tycks som om mycket av vårt emigrationsmedvetande är silat genom hans verk. Känner man inte till dem förstår man inte varför brödlimpan heter Karl-Oskar, eller varför restaurangen heter Kristina. Inte heller varför ett visst utseende på en staty föreställande en man, en kvinna och ett barn ska få en att associera till utvandringen – och inte till krubban i Betlehem eller något annat.
Man kan fråga sig om detta innebär att gemene man har en alldeles för snäv bild av den stora emigrationen, om det finns luckor i kunskapen som är mycket större än själva kunskapen? Antagligen så är det så. Mobergs emigration är den mest lättillgängliga. Å andra sidan så kan man fråga sig hur stort intresset för emigrationen hade varit utan honom? Det vet vi inte, men vi kan gissa på mycket mindre.
Det tycks som om Mobergs intresse för den lilla människan genomsyrar vår uppfattning av utvandringen. Moberg skulle antagligen inte ha tyckt om Karl-Oskardagarna eller turistsatsningen på utvandrarleden. Ulf Beijbom citerar i Vilhelm Moberg i utvandrarbygden ett brev som Moberg skrev 1970: ”Helt emot min vilja blir mina böcker inblandade i kommersiella turistsammanhang. Jag fick vända mig till landshövding Helén innan Turistförbundet stoppade turistbussarna till Utvandrarbygden, som ledde till att min syster ofta plågades av objudna gäster! - - - Denna turistkommersialism är ovärdig det folk som jag har skrivit om”. [29]
Däremot så skulle han nog ha tyckt om att hans böcker troligtvis har inspirerat många människor till att släktforska och att knyta transatlantiska kontakter. Moberg ville lyfta fram ”den okända släkten” i Amerika.

Varför intresserar sig då folk för emigrationen till Amerika? Jag vill inte påstå att jag till fullo kommer besvara denna svåra men nog så intressanta fråga, men jag ska diskutera några möjligheter. För att göra detta kommer jag försöka bena upp intresset i några olika inriktningar som jag tycker mig urskilja.
Varför människor över huvud taget intesserar sig för historia (för det gör vi, vare sig det gäller Lundells första skiva, Romarrikets eller Östers storhetstid, inkaindianerna eller den heliga Birgitta) tänker jag inte ta upp här, det finns det så många andra som försöker förklara, med större eller mindre framgång.
En anledning till att man intresserar sig för emigrationen kan förstås vara att man har ett allmänt intresse för Sveriges historia och för tiden. Vilka förhållanden drev iväg dem? Hunger, ofrihet eller annat? Vilka förändringar skedde i Sverige under den aktuella emigrationsperioden? Då blir kanske emigrationen snarare ett delintresse än ett allt annat överskuggande intresse.
Ser man till intresset för Mobergs Utvandrarsvit, samt filmerna och musikalen som byggts på denna, så finns där någonting som egentligen går utanför själva utvandringen, och som nog inte kräver något större historieintresse. Det är de stora frågorna i livet – om födelse, kärlek, lust, stora drömmar, spruckna drömmar, längtan, saknad, framgång, misslyckande, utstötthet, vänskap, tron på en gud, tvivlet, sorg och död. De existentiella frågorna lockar alltid, oavsett i vilken tid man placerar dem. Musikalen har dessutom en musik som stundtals är så vacker att man ryser. Det är alltså inte svårt att förstå varför Kristina från Duvemåla och de andra romanfigurerna tilltalar oss bara genom sin allmän-
mänsklighet.
Emigrationen till Amerika är också det stora äventyret. Att komma på idén att, för att förändra sina livsvillkor, flytta långt mycket längre bort än var man tidigare hade varit är givetvis fascinerande. Att dessa människor dessutom står oss ganska nära, i tiden, och genom att kanske vara släkt med oss, eller med någon vi känner, gör det hela så mycket mer greppbart än till exempel vikingarnas resor ut i världen.
Så kommer släktforskningsaspekten. Det gick upp för mig en gång att släktforskning kan ha olika syften, och tillfredsställa olika behov, hos olika människor. Mitt intresse för släktforskning (som till övervägande del tillgodoses genom att jag tar del av vad min moster kommer fram till) grundar sig i att min mormors mamma var fosterbarn, och att ingen (av oss) riktigt visste varifrån hon kom, vilka som var hennes föräldrar, om hon hade några syskon, med mera. Att följa uppgifterna från kyrkböckerna är som att läsa en spännande deckare som man bara inte kan lägga ifrån sig. Ska det visa sig att hennes biologiska familj funnits på närmare håll än vi anade? Finns det kanske människor som vi har känt i hela våra liv, utan att veta om att vi är släkt med dem? Den typen av frågor fascinerar mig. Så träffade jag en man som var medlem i en släktforskningsförening. Han berättade att man kunde komma fram till att man är släkt med Gustav Vasa, och att han själv hade träffat en man som hade befunnits vara släkt med självaste Napoleon. Jag hade nog aldrig sett på släktforskningen i det perspektivet, och jag har faktiskt lite svårt för att förstå tjusningen med det hela. Men jag insåg att man söker efter olika saker när man söker sina rötter. Kanske letar någon efter fastern som for till Amerika och som man hört så mycket talas om, men inte vet vart hon tog vägen. Kanske hoppas andra vara släkt med astronauten eller någon annan svenskättling som blivit berömd i Amerika. Släktforskningen tycks dock vara en viktig ingrediens i mångas emigrationsintresse, på båda sidor om Atlanten.

Mötet med den amerikanska släkten, framforskad eller aldrig borttappad, verkar också vara viktigt för många. Är blod alltid tjockare än vatten? För en del tycks det vara så, och att återknyta släktbanden kan kännas angeläget. För andra är det kanske lite spännande att ha släkt i Amerika?
Jag är egentligen en vän av släktkalas och dylikt, men jag har minnen från två av mina tre möten med besökande släktingar från Amerika, och det som jag minns bäst, och som fascinerade mig mest, var egentligen inte alls att jag var släkt med dem. Första gången var jag i tioårsåldern. Min pappas kusin, född och uppvuxen i Minnesota, klev in i rummet där vi satt församlade, och talade till oss på en bredare småländska än jag någonsin hört någon annan tala! Igenkännandet är nog en viktig aspekt. Att någon där borta i Amerika talar vårt lilla språk, det är imponerande. Jag har hört flera berätta om sina släktingar i Amerika som skriver brev på svenska. De har tagit med sig en del av vårt land och vår kultur dit ut, och att söka upp detta kan nog intressera många.
Mitt andra minne av möte med amerikanska släktingar i keps är från en släktträff för två år sedan. Träffen hade ordnats med anledning av att systern till den tidigare amerikanen var på sverigebesök tillsammans med sin man. (Systern talade för övrigt ingen svenska.) Vi besökte en halvt övervuxen torpgrund där min farfar föddes en gång i tiden, vilket i och för sig var intressant. Men det mest fascinerande var när vi kom till ett litet torp där familjen också hade bott, och husets nuvarande ägare berättade att farfars far fortfarande vandrar genom huset i sina knektstövlar vissa nätter. Huruvida detta var en sann historia eller ej var inte så viktigt – den var den stora behållningen av dagen. Mötet med släkten från Amerika kan föra oss till nya platser här hemma och ge oss nya kunskaper om sådant som egentligen ligger ganska nära oss själva. Detta kan för en del av oss bli viktigare än mötet med släktingarna som vi troligtvis aldrig kommer träffa mer.
Det finns i utvandringen också en aspekt som aldrig tycks förneka sig – drömmen om det gamla bondesamhället, det enkla livet, idyllen mitt i fattigdomen. Drömmen om den lilla röda stugan är så stark att det inte tycks spela någon roll om den i själva verket var en grå, risig backstuga. Svenskens vurm för den röda stugan har intresserat exempelvis etnologer. [30] Ämnet återkommer också i flera emigrantvisor. [31]
Det verkar nästan som om eländet lockar oss. Vi tycker om att veta att vi härstammar från ett folk som minsann har slitit för födan, så mycket mer tycker vi om det när vi vet att vi själva slipper det livet. Nog svalt vi, men vi överlevde, och vad mer är, de flesta av oss borde ju rimligtvis vara ättlingar till dem som stannade kvar och inte gav upp kampen mot stenen. Jag tror att det tilltalar oss ända in i torparsjälen. Beijbom skriver i tidigare nämnda bok följande: ”Att vara född på ett litet ställe inne i skogen kändes som en rikedom för Vilhelm Moberg.” [32] Emigrationen fäster uppmärksamheten på det där, och jag tror att det har betydelse för vårt intresse.
Jag har även funderat över om det faktum att en del människor bor i den så kallade utvandrarbygden kan ge någon sorts lokal eller regional gemenskap eller identitet? Kan man känna samhörighet av denna anledning, eller känns det bara som ett epitet som klistrats på en utifrån, av folk som jobbar med turism eller dylikt? Att Vilhelm Moberg var en omstridd person, och själv inte odelat positiv till den uppmärksamhet som ibland visades honom från hembygden, kanske kan innebära att identifikationen med utvandrarbygden kan upplevas både som positiv och negativ, beroende på vilken åsikt man själv har.
Det ligger också i utvandringen en koppling till något som tycks vara på frammarsch – intresset för invandringen till Sverige. Det verkar som om denna sida av saken tidigare inte har uppmärksammats i någon större utsträckning. På exempelvis Emigrantinstitutet sker en utveckling mot en ökad fokusering på sambanden mellan ut- och invandringen. Theodor Kallifatides talade på Minnesotadagen i år, och han menade att det finns stora likheter mellan utvandrarnas situation i Amerika, och det som mötte honom när han först kom till Sverige. [33]
Genom att dra paralleller till emigrationen kan vi kanske lära oss något som vi kan ha nytta av när vi möter invandrare i vårt land.

Slutligen kan man fråga sig om intresset för emigrationen kommer hålla i sig. Det är nog egentligen inte särskilt fräckt eller häftigt att intressera sig för detta. Inte som dinosaurier eller medeltiden. Snarare som hembygdsgårdar eller väckelserörelser. Men vem vet, vindar har ju en benägenhet att vända på sig.
Kanske kommer släktforskningsintresset över Atlanten att avta, inte på kort sikt, men på lite längre. Intresset för Mobergs verk tror jag kommer hålla i sig. De aktualiseras på nytt. Utmärkelsen Århundradets bok lär väl få en viss betydelse, liksom firandet av Mobergs hundraårsdag 1998.
Kopplingen till invandringen kan tänkas ge intresset ett uppsving. Och det gamla bondesamhället är nog inte mindre intresseväckande idag än när folklivsforskarna gav sig ut för att rädda det åt Skansen och eftervärlden. Än finns det mycket livspotential kvar i emigrationen.

Jag skrev i början att jag var innerligt trött på emigrationen, och det var ingen överdrift. Men jag måste tillstå att jag hos mig själv har lyckats uppväcka ett visst mått av nytt intresse. Åtminstone för valda delar av den, i mycket måttliga doser.

Litteratur

Beijbom, Ulf, Vilhelm Moberg och utvandrarbygden , 1993
Beijbom, Ulf, Kristina från Duvemåla och en miljon andra utvandrare , 1995
Ehn, Billy, Frykman, Jonas och Löfgren, Orvar, Försvenskningen av Sverige , 1993
Gaunt, David och Löfgren, Orvar, Myter om svensken , 1985
Norman, Hans, Från Bergslagen till Nordamerika , 1974

Tidningar

Smålandsposten 11 augusti 1997 + övriga augustinummer 1997
Växjöbladet/Kronobergaren 15 augusti 1997 + juli- och augustinumren 1996 och 1997

Övrigt material

Broschyrer från Turistbyrån i Växjö
From Sweden to Amerika , 1981, ljudupptagning med texthäfte (Rikskonserter i samarbete med Svenskt Visarkiv)
℘


HISTORIA PÅ RESA. En essä om historiesynen i resehandböcker. Av Ing-Marie Åhlander.

INLEDNING

Vilket historiskt medvetande packar jag ned i ryggsäcken när jag reser? Vilken historiesyn får jag presenterad i resehandböcker och i resebyråernas kataloger? Skiljer sig historiesynen i reseguiderna stort från det jag lär av studielitteraturen? Detta var några av frågorna jag ställde mig inför denna temakursen och de har sin grund i en händelse som inträffade sommaren -97 på en resa till Grekland. Jag återger den här i korta drag:

Jag och min familj tillbringade ett par veckor på Kreta. Resmålet var valt för att kunna kombinera olika intresse; bad, natur, kultur, mat och historia. Researrangören erbjöd ett antal historie/kulturutflykter. Det som först slog mig var att nästan hela tyngdpunkten på det historiska programmet var lagt till antiken med något litet undantag som man råkade få på köpet, t ex Fortezzan i Rethymnon som venetianarna uppförde. Vi valde en guidad tur som först tog oss till Gortyn den stad som romarna hade som huvudstad under sin period på Kreta, vi for vidare till Matala för att se på de romerska gravarna som finns i grottorna vid havet. Hela tiden fick vi till oss en salig blandning av historia och mytologi av vår svenska guide. Bara en gång nämnde hon det man kan kalla modern historia, när vi reste förbi en by som kallades ”änkornas by” efter det att alla män och pojkar äldre än två år avrätttats av tyskarna under andra världskriget. På resan hade vi med oss en grekisk guide, detta är obligatoriskt vid alla historiska utflykter. Vid resans sista anhalt, Festospalatset, fick jag möjlighet att tala med henne. Guiden var oerhört kunnig och berättade mycket om både palatset, tidsperioden och utgrävningarna men det var när vi var på väg tillbaka till bussen som jag fick höra en annan historia. Den varade bara en minut men sa mer än hela turen. Guiden frågade mig var jag kom ifrån och när jag sa Sverige så log hon brett mot mig och pekade på en byggnad: ”Där hade tyskarna sitt högkvarter under kriget, nu är det souvenirbutik.” Ironin och stoltheten i hennes röst gick inte att ta miste på. Hon sa inte mer men jag hade att tänka på när vi reste tillbaka till hotellet. Vad är det för historia vi får oss presenterad? Vad är det för historia vi vill se? Vilken historia är obekväm för resenären, researrangören och invånarna på platsen?

Det var med de här tankarna och frågorna jag började läsa reseguiderna med nya ögon. Är det som Jan Thavenius skriver att det är svårt att se det näraliggande i historien och få perspektiv på det. Han ställer också frågan på vilket sätt vår tid är historielös. [34] Många skulle säga att historielöshet är att skolbarnen inte kan regentlängder och ”viktiga” årtal, det är detta jag möter i vardagen t ex på föräldrarmöte. Ett flertal gånger har jag hört att barnen inte får lära sig något ”riktigt”, ofta refererar föräldern ifråga till sin egen skolgång då det minsann var ord och inga visor. Årtal och psalmer på löpande band som sitter än idag. När jag sen hälsade på i en femteklass fick jag uppleva historieundervisningen i praktiken. Med hjälp av stenciler i ett lösbladssystem buntade läraren raskt ihop Heliga Birgitta, Martin Luther och Gustav Vasa. Det måste ju gå undan när man inte har så många lektionstimmar avsatta för historia. Inget barn uppfattade att det var lika långt mellan Heliga Birgitta och Gustav Vasa som mellan skotten på operan och Norrmalmstorgsdramat. Det är de här föräldrarna och barnen som ger sig ut på semester för att uppleva och lära sig nya saker. Till sin hjälp har de ofta en resehandbok och vilken bild ger då denna? Får man nya kunskaper eller förstärks historielösheten?
För att avgränsa min undersökning valde jag att titta på en serie böcker från ICA bokförlag som heter ”Turen går till...”. Dels valde jag dessa för att de var ganska aktuella men också för att de är tillgängliga och därmed väl spridda. Bokserien gjorde det även möjligt för mig att studera flera olika länder presenterade utefter samma koncept.
De länder jag valt är: England, Tyskland, Frankrike och Italien. Varför detta urval? Min uppfattning är att reseguiderna och resebolagen inte är intresserade av att presentera eller marknadsföra den moderna historien. Paradoxen blir att man reser till länder och får sig till livs den historia som i huvudsak existerade före landets (nationens) tillblivelse. Även om gemene man troligen uppfattar England och Frankrike som just ”engelsk” respektive ”franskt” sen evärdliga tider så har de geografiska gränserna skiftat. Italien och Tyskland är ”färska” nationsbyggen, med sammanslagningen av Öst- och Västtyskland som den senaste förändringen. Därför föll mitt val på dessa länder utifrån deras 1900-talshistoria. Tyskland som ”förlorare”, England och Frankrike som ”vinnare” med skillnaden att England inte hade slagfälten på hemmaplan i de två världskrigen även om man inte får bortse från de bombningar som landet blev utsatt för. Och så Italien, landet som började andra världskriget med att stå Tyskland nära för att sluta som allierad, krigsskådeplats för de allierade och tyska trupper ända fram till krigsslutet.

TYSKLAND

Böckerna jag läst har alla i inledningen ett avsnitt som presenterar landets historia. Hur ser då denna ut? Jag börjar med Tyskland där jag tittat på tre böcker: Turen går till Nord och Mellantyskland, Turen går till Sydtyskland och Turen går till Berlin.
I den första boken som presenterar norra och mellersta Tyskland börjar man historien med att hänvisa till sägnerna vad gäller Tysklands grundande, detta grundande skulle skett 9 e Kr men att beteckningen Tyskland skulle uppstått 911 när frankernas rike upplöstes. Sen följer korta stycken som i tur och ordning har följande rubriker: Det tysk-romerska kejsardömet, Hansaförbundet, Trettioåriga kriget, Preussen, Kolonierna i öster, Weimarrepubliken och nazismen, Det tyska undret och Tysk politik i början av 90-talet.
I avsnittet Kolonierna i öster, står att läsa att medan övriga europeiska stormakter upprättade kolonier i Afrika, Asien och Amerika så slog sig tyskarna ner i Polen, Tjeckoslovakien och Rumänien. De tre sistnämnda länderna skulle nog ha endel att invända mot att bli utpekade som tyska kolonier. I nästa stycke, Weimarrepubliken och nazismen, börjar texten med meningen: ”Efter första världskriget blev Tyskland republik...”. Så lättvindigt tar man sig förbi första världskriget. Därefter följer en kort redovisning av mellankrigstiden och så avslutas stycket med: ”Utåt förde nazisterna en expansiv politik som ledde till andra världskriget.” [35] Mer nämns inte om andra världskriget utan texten går direkt in på ”det tyska undret”. Boken lyckas alltså i sin presentation av Tyskland glida förbi två världskrig som om de var bagateller i landets historia.

I Turen går till Sydtyskland är upplägget snarlikt. Styckeindelningarna är följande: Tysklands grundande ( år 9 e Kr), Tysk-romerska kejsarriket, 30-åriga kriget, Bayern (som har sin egen historia), Preussen, Kolonierna österut, Weimar-republiken och nazismen, Det tyska undret och Återföreningen. Även i denna bok förbigår man första världskriget och följande meningar avslutar stycket Weimar-republiken och nazismen: ”Redan under 1933 förbjöd nazisterna först det kommunistiska och sedan det socialdemokratiska partiet. Många tusen motståndare omkom i koncentrationslägren redan innan världskriget utbröt. Det var ett krig som framtvingades genom nazisternas expansiva och aggressiva utrikespolitik.” [36] Detta om andra världskriget, jag vill uppmärksamma läsaren på formuleringen ”omkom i koncentrationslägren”, människorna som dog där dog knappast genom olyckshändelser. Den mening som inleder avsnittet Återföreningen, ”DDR var en socialistisk stat vars existens i hög grad byggde på förtryck, lögn och en fruktad hemlig polis.” [37], kanske visar på författarens politiska hemvist. Om man byter ut DDR mot Nazityskland och socialistisk stat mot nazistisk dito så är det en lika stor sanning. Ändå lyckas författaren återigen ”hoppa över” två världskrig.

I den tredje och sista boken som handlar om Tyskland, Turen går till Berlin , får läsaren stadens historia presenterad. Här är uppläggningen en annan, tiden mellan 900-1945 avverkas på 3/4 sida. Fortfarande nämns världskrigen knapphändigt. Årtalen 1914, 1918, 1939, 1944 och 1945 nämns med varsin kort kommentar. Under årtalet 1933 finns Hitlers maktövertagande, judeförföljelsen och demokratins undergång med. Här använder också författaren ett subjektivt uttryck i meningen: ”Berlin blir centrum för nazidiktaturen men också mittpunkt för motståndet mot det nationalsocialistiska barbariet.” [38] Här kan man se ett annat ställningstagande jämfört med de två tidigare nämnda böckerna. De sex sidor som följer efter det ovan återgivna citatet tar ganska ingående upp händelseförloppet från 1945 fram till 1990. Turen går till Berlin har som framgår av referenslistan en annan författare än i de två först presenterade böckerna.

I de tre böckerna finns också med en kort lista med kända namn, i de två förstnämnda böckerna är de fjorton till antalet, i boken om Berlin är det så många som femtioen. Martin Luther, Karl Marx och Willy Brandt nämns men inte en man vid namn Adolf Hitler. Han är tydligen inte något känt namn i Tyskland. Det får mig att tänka på John Cleese- repliken: ”Don´t mention the War.” Naturligtvis nämns händelser från första och andra världskriget när sevärdheter presenteras i böckerna men den allmänna hållningen uppfattar jag är den att